The second you sleep.

Åh, gud.
Jag förstår inte. Jag saknar dig varje dag, vareviga sekund. Jag trodde saknaden skulle släppa lite allteftersom, med tiden – men detta sagt vill jag aldrig glömma dig eller sluta sakna dig Luna. Men det gör så ont hela tiden. Varje andetag jag tar, rispar på insidan. Jag är så rädd, rädd för verkligheten omkring. För jag menar – om det gör såhär ont med ett djur, helt obeskrivligt ont, hur ska det då kännas när någon nära anhörig går bort? Jag vill inte ens tänka tanken, för det är så oerhört overkligt. Ett liv utan katter, är inte värt att leva. Och Leiah försöker så gott hon kan, för att lindra min smärta. Men det räcker inte Luna, det räcker inte någonstans. Jag ångrar mig så mycket, men jag får inte säga så, jag får inte. Jag måste tänka, det var för det bästa – och det hade aldrig blivit bättre. Men jag kan inte se något positivt i det här, inte alls. Det bästa för mig hade varit att du var här, som en rörelse i ögonvrån, inte där du är nu. I jord, helt stel, kall, ensam och kanske rädd.

Förlåter du mig någonsin? Jag kommer aldrig någonsin förlåta mig själv, och det måste jag leva med. Många kanske hade kommit över detta nu, men jag kan inte. Du var inte som andra, du var något extra – någon speciell. Du var mitt allt och kommer alltid vara det. Jag önskar bara smärtan kunde avta, så jag kunde vakna och känna mig lätt och inte så tung för en stund. Men jag kanske måste leva med denna bördan, helt tiden? Om någon bara visste, hur jag lider. Men jag har alltid varit den som lider i det tysta, i min ensamhet. Jag minns hur du brukade lägga dig på bröstet, när mina tårar rann – då jag ännu en gång hade något tungt över mig. Men du var där, och tröstade mig med dina förståndiga och kloka ögon – som bara du kunde.

Jag har så mycket jag vill skriva, men allting fastnar i halsen och jag vill bara skrika ut all min smärta och min saknad. Men den stannar inombords, och om nätterna drömmer jag om dig och jag önskar du var här, alldeles intill. Men du hade inte gillat att flytta igen va? Det kanske inte hade gått? Men jag önskar att det hade gått, för jag saknar dig så mycket så jag går sönder. Och jag älskar dig, så ofantligt mycket.. förlåt!

Jag saknar dig,

Det är så ensamt här och tomt. Det är så påtagligt när jag är här, innanför dessa fyra väggar. Jag saknar dig varje sekund och jag önskar du var här. Tårarna bränner så lätt bakom ögonlocken och jag försöker vara stark, för många tycker det inte är okej. Och jag är ensam med min sorg, och du är borta. Jag undrar vad du gör nu. Du sover nog, så fridfullt. Och vakar du över mig, över mig och Leiah? Har du ett vaknade öga över oss och håller ständig koll? Jag tror det.. Som den vackra stjärna du nu är, så lyser du alltid som starkast rakt över oss.

Jag älskar och saknar dig, Luna. Det kommer jag göra nu, imorgon och för all framtid. No matter what.

nostalgitripp.

Jag känner mig som 15år igen. jag minns, somrarna när man var yngre – man hade inget sommarjobb för det var man alldeles för lat för. man satt uppe hela nätterna, chattade, lyssnade på musik eller gjorde nattliga äventyr med sina vänner. Och tja, jag kanske inte gör nattliga äventyr just nu, men jag nattsuddar och lyssnar på musik som man lyssnade på när man var 15år. När blev man vuxen? är jag vuxen? när räknas man som vuxen? jag tror man avgör själv när man är vuxen. men ibland är det ganska skönt att få höra av andra att de tycker man agerar vuxet. ibland vill jag nog inte vara vuxen. för det innebär att man har en massa ansvar och måsten, och ibland vill jag bara stanna i sängen hela dagen och låtsas att jag är 15 igen, och jag har inget viktigt överhuvudtaget att göra..

Men jag kanske måste inse att det är flera år sedan det var så?

Drömmar är till för att uppfyllas.. Men när?

And you are…?

Nu är jag sådär igen. Som jag kanske inte borde vara. Ska vi kalla det hysterisk? För involverad? Vad kallar vi det egentligen? Jag vet faktiskt inte själv. Kanske borde jag bara flyta med. Gilla läget. Men jag vill så mycket mer. Typiskt ida? Kanske. Jag vill inte heller sätta hinder för mig själv för då kanske man gör allting för invecklat. Jag önskar bara att jag var den harmoniska personen. Och det är jag egentligen, nu förtiden. Men samtidigt vill jag ha saker och ting klart för mig. Men kanske ska jag bara ge det lite mer tid, innan jag verkligen känner av pulsen. Right?

Men du är som en rörelse i ögonvrån. Ständigt nära. Inte bara fysiskt, utan psykiskt också. Saknaden är så påtaglig när du inte är nära.

New noise

Stämmer det att man måste dö några gånger innan man kan leva? På riktigt menar jag..

Sometimes i rather pretend!

Kära blogg,

Jag tror ibland att jag dog. Den natten. Men ibland känner jag mig mer levande än vad jag någonsin gjort. Har hatet gjort mig starkare? Har besvikelsen gjort mig bättre? Kanske kommer jag klara vad som helst nu framöver. Kanske är jag starkare, än vad jag någonsin kommer bli. Vem avgör det? Jag själv? Min omgivning? Allt som har hänt det senaste halvåret och även innan, har fått mig att inse att livet är för kort. Det finns för lite tid – så gör något och det är snabbt. För annars kommer du förmodligen ångra dig kopiöst mycket! Jag kan inte riktigt hantera mina dalar, men kanske kommer det en tid då jag kan hantera dom också? Jag tror jag måste finna en bra balans för att kunna fixa dom stunderna också.

Men nej, du tog inte mitt hjärta. För vad som händer med mitt hjärta är mitt egna beslut! Och jag har det här, in under huden, under bröstet. Visserligen har jag en tagg där, som sitter ganska hårt. But, you will never break my heart! Try, and I will break you!

Something like this?

Att falla, är det att bli starkare med tiden? Jag är inte stark. Inte ännu. Kanske blir jag? Men mina andetag är så tunga och det gör ont i bröstet, sådär omänskligt ont gör det. Jag skriker om nätterna för att se om jag är på riktigt och jag vet inte om jag är det. Jag har glömt vem jag är och hur blir man sig själv igen?

Förlåt för att jag inte är som förr. Förlåt för att jag inte är perfekt, som jag vill vara. Men jag är inte riktigt vän med detta jaget och jag förstår inte riktigt hur jag ska bli det heller! Jag önskar jag kunde förklara, jag önskar jag kunde berätta sanningen. Men jag kan inte. Och kanske måste jag då acceptera allt jobbigt som händer omkring? kanske måste jag inse att allt som händer omkring händer av en anledning. Men det värsta är; jag är så rädd. Rädd för att jag aldrig mer kommer bli som förr. Rädd för att jag inte kommer bli den ida som jag vill vara. Den ida som andra tycker om. Den glada ida. För just nu glider jag bara runt med en fasad och försöker vara mina vänner och familj till lags, men jag har inte orken längre. Och jag är bara så trött och arg.

who the hell are you?

Jag stör mig på någonting, så fruktansvärt mycket – som jag satt och tänkte på igår. ju mer jag tänkte på det, ju argare blev jag. det går inte riktigt ihop i mitt huvud. jag vill fråga, men jag kan inte riktigt. för just nu är det så oerhört irrelevant. men jag är arg, för det går inte ihop.

but you told me to be patient?

Cut out all the ropes and let me fall..

Jag vet inte. jag vet inte. jag vet inte. jag inte.
Hur många gånger måste jag skriva det för att det ska sluta vara så? det kommer nog vara såhär. ett bra tag framöver. men det är så lätt att dra på en fasad inför andra. för man vill verka bra, stark och hel. fast man egentligen är dålig, svag och söndring. jag försöker verkligen, men när allting kommer omkring är allting så konstigt och jag är tillbaka på ruta ett.

En vän sa, ”När något dåligt händer hamnar man inte på ruta ett, utan man hamnar på ruta -1..” och han har rätt. men jag tror jag har tagit mig upp till ruta ett igen, men samtidigt står jag och vacklar om jag verkligen klarar av att stå kvar där.

jag frågar mig själv ofta, ”Ida, hur blev det såhär?”.. och jag har inget svar. jag vet inte varför detta hände och ofta är jag rädd för att det verkliga svaret ska komma fram, för jag är inte redo för det. jag kommer nog aldrig bli riktigt redo. kanske kommer vissa bitar falla på plats och jag kommer kanske få insikt i varför, men jag kommer aldrig få en klar syn och jag vill nog inte ha en klar syn heller, för det skrämmer mig. när jag skrapar lite på ytan blir jag rädd och jag vill bara börja gråta, för sanningen skulle göra så ont. hur skulle jag hantera sanningen? jag skulle inte kunna hålla i den.

Det senaste halvåret har varit ett skämt, ett jävligt dåligt skämt, som aldrig tar slut. och jag önskar detta hade en ände, men det tycks alltid finnas nya saker att stöta på. jag är rädd, rädd för vad framtiden har att erbjuda mig, för den framtid jag ser just nu, är inte speciellt tillfredställande. jag vet inte om vad det är jag vill ska finnas där, jag vet bara hur formen ska vara. men jag försöker att inte tänka på framtiden, för den skrämmer mig. jag kanske ska börja med att överleva sommaren först, eller?

and i told you to be patient
i told you to be fine
and in the morning i will be with you again.