Att falla, är det att bli starkare med tiden? Jag är inte stark. Inte ännu. Kanske blir jag? Men mina andetag är så tunga och det gör ont i bröstet, sådär omänskligt ont gör det. Jag skriker om nätterna för att se om jag är på riktigt och jag vet inte om jag är det. Jag har glömt vem jag är och hur blir man sig själv igen?
Förlåt för att jag inte är som förr. Förlåt för att jag inte är perfekt, som jag vill vara. Men jag är inte riktigt vän med detta jaget och jag förstår inte riktigt hur jag ska bli det heller! Jag önskar jag kunde förklara, jag önskar jag kunde berätta sanningen. Men jag kan inte. Och kanske måste jag då acceptera allt jobbigt som händer omkring? kanske måste jag inse att allt som händer omkring händer av en anledning. Men det värsta är; jag är så rädd. Rädd för att jag aldrig mer kommer bli som förr. Rädd för att jag inte kommer bli den ida som jag vill vara. Den ida som andra tycker om. Den glada ida. För just nu glider jag bara runt med en fasad och försöker vara mina vänner och familj till lags, men jag har inte orken längre. Och jag är bara så trött och arg.
