Nu är jag sådär igen. Som jag kanske inte borde vara. Ska vi kalla det hysterisk? För involverad? Vad kallar vi det egentligen? Jag vet faktiskt inte själv. Kanske borde jag bara flyta med. Gilla läget. Men jag vill så mycket mer. Typiskt ida? Kanske. Jag vill inte heller sätta hinder för mig själv för då kanske man gör allting för invecklat. Jag önskar bara att jag var den harmoniska personen. Och det är jag egentligen, nu förtiden. Men samtidigt vill jag ha saker och ting klart för mig. Men kanske ska jag bara ge det lite mer tid, innan jag verkligen känner av pulsen. Right?
Men du är som en rörelse i ögonvrån. Ständigt nära. Inte bara fysiskt, utan psykiskt också. Saknaden är så påtaglig när du inte är nära.
