Förlåter du mig någonsin? Jag kommer aldrig någonsin förlåta mig själv, och det måste jag leva med. Många kanske hade kommit över detta nu, men jag kan inte. Du var inte som andra, du var något extra – någon speciell. Du var mitt allt och kommer alltid vara det. Jag önskar bara smärtan kunde avta, så jag kunde vakna och känna mig lätt och inte så tung för en stund. Men jag kanske måste leva med denna bördan, helt tiden? Om någon bara visste, hur jag lider. Men jag har alltid varit den som lider i det tysta, i min ensamhet. Jag minns hur du brukade lägga dig på bröstet, när mina tårar rann – då jag ännu en gång hade något tungt över mig. Men du var där, och tröstade mig med dina förståndiga och kloka ögon – som bara du kunde.

Jag har så mycket jag vill skriva, men allting fastnar i halsen och jag vill bara skrika ut all min smärta och min saknad. Men den stannar inombords, och om nätterna drömmer jag om dig och jag önskar du var här, alldeles intill. Men du hade inte gillat att flytta igen va? Det kanske inte hade gått? Men jag önskar att det hade gått, för jag saknar dig så mycket så jag går sönder. Och jag älskar dig, så ofantligt mycket.. förlåt!

Jag älskar och saknar dig, Luna. Det kommer jag göra nu, imorgon och för all framtid. No matter what.

Men jag kanske måste inse att det är flera år sedan det var så?

Men du är som en rörelse i ögonvrån. Ständigt nära. Inte bara fysiskt, utan psykiskt också. Saknaden är så påtaglig när du inte är nära.

Jag tror ibland att jag dog. Den natten. Men ibland känner jag mig mer levande än vad jag någonsin gjort. Har hatet gjort mig starkare? Har besvikelsen gjort mig bättre? Kanske kommer jag klara vad som helst nu framöver. Kanske är jag starkare, än vad jag någonsin kommer bli. Vem avgör det? Jag själv? Min omgivning? Allt som har hänt det senaste halvåret och även innan, har fått mig att inse att livet är för kort. Det finns för lite tid – så gör något och det är snabbt. För annars kommer du förmodligen ångra dig kopiöst mycket! Jag kan inte riktigt hantera mina dalar, men kanske kommer det en tid då jag kan hantera dom också? Jag tror jag måste finna en bra balans för att kunna fixa dom stunderna också.

Men nej, du tog inte mitt hjärta. För vad som händer med mitt hjärta är mitt egna beslut! Och jag har det här, in under huden, under bröstet. Visserligen har jag en tagg där, som sitter ganska hårt. But, you will never break my heart! Try, and I will break you!

Förlåt för att jag inte är som förr. Förlåt för att jag inte är perfekt, som jag vill vara. Men jag är inte riktigt vän med detta jaget och jag förstår inte riktigt hur jag ska bli det heller! Jag önskar jag kunde förklara, jag önskar jag kunde berätta sanningen. Men jag kan inte. Och kanske måste jag då acceptera allt jobbigt som händer omkring? kanske måste jag inse att allt som händer omkring händer av en anledning. Men det värsta är; jag är så rädd. Rädd för att jag aldrig mer kommer bli som förr. Rädd för att jag inte kommer bli den ida som jag vill vara. Den ida som andra tycker om. Den glada ida. För just nu glider jag bara runt med en fasad och försöker vara mina vänner och familj till lags, men jag har inte orken längre. Och jag är bara så trött och arg.

but you told me to be patient?

En vän sa, ”När något dåligt händer hamnar man inte på ruta ett, utan man hamnar på ruta -1..” och han har rätt. men jag tror jag har tagit mig upp till ruta ett igen, men samtidigt står jag och vacklar om jag verkligen klarar av att stå kvar där.

jag frågar mig själv ofta, ”Ida, hur blev det såhär?”.. och jag har inget svar. jag vet inte varför detta hände och ofta är jag rädd för att det verkliga svaret ska komma fram, för jag är inte redo för det. jag kommer nog aldrig bli riktigt redo. kanske kommer vissa bitar falla på plats och jag kommer kanske få insikt i varför, men jag kommer aldrig få en klar syn och jag vill nog inte ha en klar syn heller, för det skrämmer mig. när jag skrapar lite på ytan blir jag rädd och jag vill bara börja gråta, för sanningen skulle göra så ont. hur skulle jag hantera sanningen? jag skulle inte kunna hålla i den.

Det senaste halvåret har varit ett skämt, ett jävligt dåligt skämt, som aldrig tar slut. och jag önskar detta hade en ände, men det tycks alltid finnas nya saker att stöta på. jag är rädd, rädd för vad framtiden har att erbjuda mig, för den framtid jag ser just nu, är inte speciellt tillfredställande. jag vet inte om vad det är jag vill ska finnas där, jag vet bara hur formen ska vara. men jag försöker att inte tänka på framtiden, för den skrämmer mig. jag kanske ska börja med att överleva sommaren först, eller?

and i told you to be patient
i told you to be fine
and in the morning i will be with you again.